Veckans idiotipris
Denna vecka går priset till alla de med en världssyn som inte är större än avståndet
mellan sin stortå och... samma stortå.
De som inte kan tänka längre än vad de ska göra imorn och vilka personer de ska flörta med
på jobbet/ i skolan. De som inte har empati, sympati eller den minsta förståelse för nån annan
än antingen sin stora idol som dom anser att dom är exakt likadana som, eller gubben dom
startat på "Habbo Hotell" (i brist på andra spelnamn just nu).
Alla de som anser att: civila i länder i krig får skylla sig själva för att de bor i ett skitland,
sammhällsklasser är rätt för man får väl planera så man får en pappa som sprutar pengar
ur röven, vanliga jobb och att se glädje i att hitta en hundralapp på gatan tillhör lägre
sammhällsklasser eller slavar, de med högre löner aldrig någonsin har gjort något för att
förtjäna något och att de själva borde få den lönen trots att dom själva aldrig lyft ett finger i sitt liv,
det inte är trendigt att skaffa barn just nu, rasism är en politik, hemlösa borde avrättas eller
drivas ur landet, något kön är överlägset det andra, och helt enkelt alla sjuka
självcentrerade uppblåsta oallmänbildade narcistiska kräk borde
åk till jupiter i några år i jakt på alternativt bränsle och komma tillbaks den dan klockan slår
12:78 och jultomten delar ut påskägg för att gud ska förlåta alla människors synder och
låta honom ta straffet för dom genom att dansa runt en midsommarstång.
Over and out
Nic
mellan sin stortå och... samma stortå.
De som inte kan tänka längre än vad de ska göra imorn och vilka personer de ska flörta med
på jobbet/ i skolan. De som inte har empati, sympati eller den minsta förståelse för nån annan
än antingen sin stora idol som dom anser att dom är exakt likadana som, eller gubben dom
startat på "Habbo Hotell" (i brist på andra spelnamn just nu).
Alla de som anser att: civila i länder i krig får skylla sig själva för att de bor i ett skitland,
sammhällsklasser är rätt för man får väl planera så man får en pappa som sprutar pengar
ur röven, vanliga jobb och att se glädje i att hitta en hundralapp på gatan tillhör lägre
sammhällsklasser eller slavar, de med högre löner aldrig någonsin har gjort något för att
förtjäna något och att de själva borde få den lönen trots att dom själva aldrig lyft ett finger i sitt liv,
det inte är trendigt att skaffa barn just nu, rasism är en politik, hemlösa borde avrättas eller
drivas ur landet, något kön är överlägset det andra, och helt enkelt alla sjuka
självcentrerade uppblåsta oallmänbildade narcistiska kräk borde
åk till jupiter i några år i jakt på alternativt bränsle och komma tillbaks den dan klockan slår
12:78 och jultomten delar ut påskägg för att gud ska förlåta alla människors synder och
låta honom ta straffet för dom genom att dansa runt en midsommarstång.
Over and out
Nic
Thanatofobi
Thanafobi, rädsla för döden.
Jag visste inte att rädsla för döden hade ett namn.
Isåfall är vi väl alla thanafotobiker?
Alla är rädda för döden.
Ingen vill egentligen prata om det, i alla fall inte utan att få en klump i magen medans.
Vad ska komma, vad händer med mig när jag bara försvinner?
Jag hade själv ett resonemang med en nära vän, vad som händer efter.
Jag frågade "Vad tror du?"
Han sa helt enkelt "Jag tror inte, jag vet att man förlorar medvetandet och bara försvinner".
Jag ansåg att det var en tråkig och rakt igenom vetanskaplig förklaring som inte dög.
Vid den tiden kunde jag inte acceptera detta.
Som tonåring har man många spekulationer och stor rädsla för döden.
Man blir nånstans medveten om att, livet är inte oändligt.
Där börjar någon slags ångest att, jag måste uträtta så mycket jag kan innan det tar slut.
Men jag har inte förståelse för de som låter dem hindra dem från att fokusera på annat.
Tanken ligger ändå någonstans där i bakhuvudet, alltid.
Men hur är det att leva, det är ju ändå en frågeställning som tar slut någonstans.
Vi kommer inte längre än till en viss punkt, för så långt är det ändå okänt för oss.
Att fundera kring döden är sådant som kan få vem som helst att må dåligt och
ligga vaken länge, vi är ju medvetna om att den kommer.
Men när, runt vilket hörn?
Jag skulle vilja säga, släpp dom tankarna.
Låt dig själv leva, i alla fall tills imorn.
Och sen dagen efter det, och dagen efter det.
Inget varar för evigt
Minns det, och låt dig styras av livet, inte döden.
Jag visste inte att rädsla för döden hade ett namn.
Isåfall är vi väl alla thanafotobiker?
Alla är rädda för döden.
Ingen vill egentligen prata om det, i alla fall inte utan att få en klump i magen medans.
Vad ska komma, vad händer med mig när jag bara försvinner?
Jag hade själv ett resonemang med en nära vän, vad som händer efter.
Jag frågade "Vad tror du?"
Han sa helt enkelt "Jag tror inte, jag vet att man förlorar medvetandet och bara försvinner".
Jag ansåg att det var en tråkig och rakt igenom vetanskaplig förklaring som inte dög.
Vid den tiden kunde jag inte acceptera detta.
Som tonåring har man många spekulationer och stor rädsla för döden.
Man blir nånstans medveten om att, livet är inte oändligt.
Där börjar någon slags ångest att, jag måste uträtta så mycket jag kan innan det tar slut.
Men jag har inte förståelse för de som låter dem hindra dem från att fokusera på annat.
Tanken ligger ändå någonstans där i bakhuvudet, alltid.
Men hur är det att leva, det är ju ändå en frågeställning som tar slut någonstans.
Vi kommer inte längre än till en viss punkt, för så långt är det ändå okänt för oss.
Att fundera kring döden är sådant som kan få vem som helst att må dåligt och
ligga vaken länge, vi är ju medvetna om att den kommer.
Men när, runt vilket hörn?
Jag skulle vilja säga, släpp dom tankarna.
Låt dig själv leva, i alla fall tills imorn.
Och sen dagen efter det, och dagen efter det.
Inget varar för evigt
Minns det, och låt dig styras av livet, inte döden.
Depressionens spiral och en bitter samhällssyn
Vad är det med vårat folk idag?
Jag menar, visst, det är okej att bli deprimerad.
Ja, det är okej att gå ner sig heeelt utan anledning... (nån gång)
Men jag förstår mig inte på alla dessa människor som
blir mer deprimerade av den anledningen, att dom redan är deprimerade!
Man kan ju inte tillåta sig själv till det, det är ju ingefär som den lilla ankan
som inte gillade att bli så våt så han byggde en ank-båt som sjönk och han blev våt
och då blev han ledsen och grät, vilket gjorde honom
ännu ledsnare för han blev blötare av att gråta.
Och hur sorgligt blir inte det i slutändan?
Visst okej, jag har själv gått ner längs den vägen, jag har varit i den
där lilla mörka gränden man helst ska undvika.
Men tillslut såg man ju ändå nånstans att, wow, mina problem är borta...
varför är jag fortfarande deppig...!?
Vill ni veta varför gott folk?
Därför att vi VILL att folk ska tycka synd om oss.
Det brukar alltid handla om vem som har det bäst och
har störst bil eller får mest skjut en fredagsnatt på krogen.
Men i slutändan handlar det alltid om vem som är olyckligast,
vem det är mest synd om.
Tänk själv, om du precis har varit med om något tråkigt eller jobbigt,
så kommer nån och berättar något jobbigt dom har varit med om.
Så känner du, men hah! mitt är ju värre, jag behöver inte bry mig så
mycket just nu, för jag har det värst!
Så sitter du där och längtar efter att få berätta hur miserabelt ditt liv är.
Folk förnekar detta, alltid. För vem vill erkänna något sådant.
Jag är ingen psykolog, men det syns så tydligt, på människor runt omkring en.
Testa själv: Berätta för någon, om någon liten jobbig sak som precis hänt
och se hur lång tid det tar innan ni pratar om något liknande som hänt den
personen. Visserligen finns det alltid undantag, vissa vill bara småprata
och dela erfarenheter. Men du kan åtminstonde hålla hårt i tyglarna på
dina egna "vinnarinstinkter".
Ligger det i vår natur eller är det något vi utvecklat det senaste åren
då våra liv redan är perfekta och vi inte kan tävla om det, eller är
det kanske bara vårt sätt att överleva? Att komma fram till kanske
att hur pissigt det än blir, så slår jag i alla fall någon, jag vinner
i alla fall något. Eller om den andra nu har det värre, då kan man
alltid tänka: åh det finns någon som har det värre än jag, då kanske
jag inte behöver hoppa från en bro för att min flick/pojkvän jag känt i en
vecka inte sa att den älskade mig. Vilket uppvaknande, jag kan äntligen
uppskatta dom små sakerna i livet, jag är LYCKLIG!
Åh, helvete, mitt mobilbatteri dog nyss. FAN! LIVET SUGER!
Släpp dom små sakerna, ta tag i de stora och se över dom.
Stanna tiden, kanske fem minuter, och se över dina problem:
Vilka av dessa, behöver jag ens bry mig om längre, vad kan jag släppa?
Enkelt sagt: Det är okej att vara allmänt deprimerad eller tillfälligt nere,
inget att ha skuldkänslor för. Däremot så finns det en gräns över hur länge
man kan vara ledsen över något.
Over and out
Jag menar, visst, det är okej att bli deprimerad.
Ja, det är okej att gå ner sig heeelt utan anledning... (nån gång)
Men jag förstår mig inte på alla dessa människor som
blir mer deprimerade av den anledningen, att dom redan är deprimerade!
Man kan ju inte tillåta sig själv till det, det är ju ingefär som den lilla ankan
som inte gillade att bli så våt så han byggde en ank-båt som sjönk och han blev våt
och då blev han ledsen och grät, vilket gjorde honom
ännu ledsnare för han blev blötare av att gråta.
Och hur sorgligt blir inte det i slutändan?
Visst okej, jag har själv gått ner längs den vägen, jag har varit i den
där lilla mörka gränden man helst ska undvika.
Men tillslut såg man ju ändå nånstans att, wow, mina problem är borta...
varför är jag fortfarande deppig...!?
Vill ni veta varför gott folk?
Därför att vi VILL att folk ska tycka synd om oss.
Det brukar alltid handla om vem som har det bäst och
har störst bil eller får mest skjut en fredagsnatt på krogen.
Men i slutändan handlar det alltid om vem som är olyckligast,
vem det är mest synd om.
Tänk själv, om du precis har varit med om något tråkigt eller jobbigt,
så kommer nån och berättar något jobbigt dom har varit med om.
Så känner du, men hah! mitt är ju värre, jag behöver inte bry mig så
mycket just nu, för jag har det värst!
Så sitter du där och längtar efter att få berätta hur miserabelt ditt liv är.
Folk förnekar detta, alltid. För vem vill erkänna något sådant.
Jag är ingen psykolog, men det syns så tydligt, på människor runt omkring en.
Testa själv: Berätta för någon, om någon liten jobbig sak som precis hänt
och se hur lång tid det tar innan ni pratar om något liknande som hänt den
personen. Visserligen finns det alltid undantag, vissa vill bara småprata
och dela erfarenheter. Men du kan åtminstonde hålla hårt i tyglarna på
dina egna "vinnarinstinkter".
Ligger det i vår natur eller är det något vi utvecklat det senaste åren
då våra liv redan är perfekta och vi inte kan tävla om det, eller är
det kanske bara vårt sätt att överleva? Att komma fram till kanske
att hur pissigt det än blir, så slår jag i alla fall någon, jag vinner
i alla fall något. Eller om den andra nu har det värre, då kan man
alltid tänka: åh det finns någon som har det värre än jag, då kanske
jag inte behöver hoppa från en bro för att min flick/pojkvän jag känt i en
vecka inte sa att den älskade mig. Vilket uppvaknande, jag kan äntligen
uppskatta dom små sakerna i livet, jag är LYCKLIG!
Åh, helvete, mitt mobilbatteri dog nyss. FAN! LIVET SUGER!
Släpp dom små sakerna, ta tag i de stora och se över dom.
Stanna tiden, kanske fem minuter, och se över dina problem:
Vilka av dessa, behöver jag ens bry mig om längre, vad kan jag släppa?
Enkelt sagt: Det är okej att vara allmänt deprimerad eller tillfälligt nere,
inget att ha skuldkänslor för. Däremot så finns det en gräns över hur länge
man kan vara ledsen över något.
Over and out
Feminist eller helt enkelt manshatare
Vad tänker egentligen majoriteten av feministerna?
Grunden i feminst-"tanken" är väl ändå att kvinnor ska få det lika bra som män,
men så upplever jag det inte när jag lyssnar på en feminist som talar.
Jag menar, feminst känns egentligen som ett snällare ord för manshatare.
Det är klart att det ska vara jämnställt, och det är klart att man för att nå det målet måste sikta liiite högre.
Men en bra början är ju inte att trycka ner på männen, för då är det ju precis lika lågt som den världsbild vi haft sen urminnes tider, att männen ska ha det "bättre", fast tvärtom.
"Snubbe, gubbe jävla man, bäst du börjar springa för här ser du en kvinna som hatar dig så mycket, vi ska slita dig i stycken."
Det är några av de ord vi kan höra ur en kongress i örebro då feminstiskt initiativ talar år 2006.
Och två till fina citeringar:
"Det är dags att gå från jämställdhet till feminism" - Fi Gudrun Schyman,
intervjuad i Göteborgsposten 25/10-05
"Kvinnor som ligger med män är könsförrädare" - Fi Tiina Rosenberg,
http://www.expressen.se/index.jsp?a=434320
Jag klankar alltså inte ner på grundtanken, däremot hur det har utvecklats till något extremt och fel.
Den feminismen som många i Fi står för skenar iväg och blir någon slags kvinnlig "massnarcisism".
Den som vill säga emot eller hålla med är välkommen att komma med några bra argument om varför jag har fel.
Vill bara poängtera ut att man av detta INTE kan dra slutsatsen att varje feminist är en manshatare.
Detta är enbart vad ett visst antal av alla i mängden sagt.
Respekt åt jämnställdhet.
Over and out
(Fi = Feministiskt initiativ)
Grunden i feminst-"tanken" är väl ändå att kvinnor ska få det lika bra som män,
men så upplever jag det inte när jag lyssnar på en feminist som talar.
Jag menar, feminst känns egentligen som ett snällare ord för manshatare.
Det är klart att det ska vara jämnställt, och det är klart att man för att nå det målet måste sikta liiite högre.
Men en bra början är ju inte att trycka ner på männen, för då är det ju precis lika lågt som den världsbild vi haft sen urminnes tider, att männen ska ha det "bättre", fast tvärtom.
"Snubbe, gubbe jävla man, bäst du börjar springa för här ser du en kvinna som hatar dig så mycket, vi ska slita dig i stycken."
Det är några av de ord vi kan höra ur en kongress i örebro då feminstiskt initiativ talar år 2006.
Och två till fina citeringar:
"Det är dags att gå från jämställdhet till feminism" - Fi Gudrun Schyman,
intervjuad i Göteborgsposten 25/10-05
"Kvinnor som ligger med män är könsförrädare" - Fi Tiina Rosenberg,
http://www.expressen.se/index.jsp?a=434320
Jag klankar alltså inte ner på grundtanken, däremot hur det har utvecklats till något extremt och fel.
Den feminismen som många i Fi står för skenar iväg och blir någon slags kvinnlig "massnarcisism".
Den som vill säga emot eller hålla med är välkommen att komma med några bra argument om varför jag har fel.
Vill bara poängtera ut att man av detta INTE kan dra slutsatsen att varje feminist är en manshatare.
Detta är enbart vad ett visst antal av alla i mängden sagt.
Respekt åt jämnställdhet.
Over and out
(Fi = Feministiskt initiativ)
"Prince of Percia: Sands of time" blir film
Det är ju så man vill skratta.
Satt och lekte runt på www.imdb.com och då kom jag förbi detta:
http://www.imdb.com/title/tt0473075/
Information om en film som ska släppas.
Filmen är baserad på ett spel som handlar om en prins med kraften att gå tillbaks i tiden osv.
Han ska rädda lite folk och spelet är väldigt trevligt.
Men seriöst.,detta är INGET att göra film på.
Visserligen lyckades Resident Evil, men grejen är att::
1. Man gör filmen som spelet och det blir helt helvete för... det går bara inte, ett spel där man gör samma sak i varje uppdrag
men bakgrunden ser lite annorlunda ut, KAN MAN INTE GÖRA FILM PÅ!. En visserligen hållbar story men som
inte framhävs så super mycket, KAN MAN INTE GÖRA FILM AV!
2. Man gör filmen på det kommersiella sättet. Men varför då ens referera till spelet. Visserligen är då
ideen hämtad från spelet, men konceptet dör ut i försöket att göra filmen sevärd.
Jaja, jag har inte sett filmen än, har ju ingen aning. Men man funderar ju på vad som hända skall med våran kultur.
Mer info:
http://www.imdb.com/title/tt0473075/
http://www.youtube.com/watch?v=rSrCIpa5Jw0
http://persia.moviechronicles.com/
Satt och lekte runt på www.imdb.com och då kom jag förbi detta:
http://www.imdb.com/title/tt0473075/
Information om en film som ska släppas.
Filmen är baserad på ett spel som handlar om en prins med kraften att gå tillbaks i tiden osv.
Han ska rädda lite folk och spelet är väldigt trevligt.
Men seriöst.,detta är INGET att göra film på.
Visserligen lyckades Resident Evil, men grejen är att::
1. Man gör filmen som spelet och det blir helt helvete för... det går bara inte, ett spel där man gör samma sak i varje uppdrag
men bakgrunden ser lite annorlunda ut, KAN MAN INTE GÖRA FILM PÅ!. En visserligen hållbar story men som
inte framhävs så super mycket, KAN MAN INTE GÖRA FILM AV!
2. Man gör filmen på det kommersiella sättet. Men varför då ens referera till spelet. Visserligen är då
ideen hämtad från spelet, men konceptet dör ut i försöket att göra filmen sevärd.
Jaja, jag har inte sett filmen än, har ju ingen aning. Men man funderar ju på vad som hända skall med våran kultur.
Mer info:
http://www.imdb.com/title/tt0473075/
http://www.youtube.com/watch?v=rSrCIpa5Jw0
http://persia.moviechronicles.com/
Veckans idiotipris
Inleder denna trevliga vecka med att dela ut veckans idiotipris.
Jag har valt att ge det till alla svennebananer som försöker
förneka att dom är mer krokiga och gula än en kinesisk cherleader som försöker göra bokstaven 'C'.
Det är ganska tragiskt att se dessa medelålders plus föräldrar med lagom tråkiga barn,
att ens försöka sig på något annat än att stå i kön till ica
varje fredag, exakt 17:00, för att handla tacos (nej jag förstår inte heller hur fan tacos blev en svennetradition).
Dock måste vi ge respekt åt alla de föräldrar som faktiskt en dag insåg att kalle ankas jul
skulle inte förändras detminsta från vad det varit de senaste årtiondena.
Visserligen tråkigt att bryta tradition men det är väl de blekfeta
strandplatsupptagna medelklassfamiljerna ändå ganska stolta över.
Så till alla er glada svennar där ute, var stolta, försök inte förneka bananen i dig och ha en bra vecka!
Jag har valt att ge det till alla svennebananer som försöker
förneka att dom är mer krokiga och gula än en kinesisk cherleader som försöker göra bokstaven 'C'.
Det är ganska tragiskt att se dessa medelålders plus föräldrar med lagom tråkiga barn,
att ens försöka sig på något annat än att stå i kön till ica
varje fredag, exakt 17:00, för att handla tacos (nej jag förstår inte heller hur fan tacos blev en svennetradition).
Dock måste vi ge respekt åt alla de föräldrar som faktiskt en dag insåg att kalle ankas jul
skulle inte förändras detminsta från vad det varit de senaste årtiondena.
Visserligen tråkigt att bryta tradition men det är väl de blekfeta
strandplatsupptagna medelklassfamiljerna ändå ganska stolta över.
Så till alla er glada svennar där ute, var stolta, försök inte förneka bananen i dig och ha en bra vecka!
En slagen tanke
Jag kom att tänka på en skylt jag såg på vägen hem för några dagar sen.
Det var en "reklam-skylt" vid busshållsplatsen. Där stod något i stil med:
"Barn är oslagbara. Lagen mot aga fyller i år 30 år..." osv.
Jag blir personligen väldigt glad av att läsa detta, men sen slog en tanke mig.
Hur f*n tänkte människor innan dess då?
Och det utvecklar faktiskt tanken lite till.
För nu skrattar jag åt hur samhället var uppbyggt för mindre än ett sekel sedan.
Hur ser det då inte ut nu...? Vi lär ju nästan inse att majoriteten av de som styr sverige var mer eller mindre efterblivna i 2000-talets inledelse om 30 år.
Men för att hålla mig till ämnet!
Det jag efter ett tag spånade mig fram till var hur aga kunde vara det minsta annorlunda från någon annan misshandel?
Jag menar, såg man en man ligga och bli sparkad på gatan, det är klart som f*n att någon gjorde något.
Men däremot, om ett femårigt, litet och helt oskyligt barn blir slaget...
Vad gör folk då?
Går fram och ifrågasätter: "Vad fasiken håller du på med? Varför slår du ungen?"
Och om dom då svarar: "Nej men det är min son", eller, "nej det är min dotter".
Vem har då hjärta att gå därifrån och anse att det är okej, för att LAGEN säger så. Tydligen hade våran stat det. Tydligen accepterade, våran stat och regering, att något sådan fick hända.
Bevisar det här på att vi kan lägga vårt lands tyglar lite löst virade runt lillfingret på de som just nu styr sverige...?
Bevisligen har det ju såklart förbättrats, men det här är kanske något att fundera över.
Over and out
Det var en "reklam-skylt" vid busshållsplatsen. Där stod något i stil med:
"Barn är oslagbara. Lagen mot aga fyller i år 30 år..." osv.
Jag blir personligen väldigt glad av att läsa detta, men sen slog en tanke mig.
Hur f*n tänkte människor innan dess då?
Och det utvecklar faktiskt tanken lite till.
För nu skrattar jag åt hur samhället var uppbyggt för mindre än ett sekel sedan.
Hur ser det då inte ut nu...? Vi lär ju nästan inse att majoriteten av de som styr sverige var mer eller mindre efterblivna i 2000-talets inledelse om 30 år.
Men för att hålla mig till ämnet!
Det jag efter ett tag spånade mig fram till var hur aga kunde vara det minsta annorlunda från någon annan misshandel?
Jag menar, såg man en man ligga och bli sparkad på gatan, det är klart som f*n att någon gjorde något.
Men däremot, om ett femårigt, litet och helt oskyligt barn blir slaget...
Vad gör folk då?
Går fram och ifrågasätter: "Vad fasiken håller du på med? Varför slår du ungen?"
Och om dom då svarar: "Nej men det är min son", eller, "nej det är min dotter".
Vem har då hjärta att gå därifrån och anse att det är okej, för att LAGEN säger så. Tydligen hade våran stat det. Tydligen accepterade, våran stat och regering, att något sådan fick hända.
Bevisar det här på att vi kan lägga vårt lands tyglar lite löst virade runt lillfingret på de som just nu styr sverige...?
Bevisligen har det ju såklart förbättrats, men det här är kanske något att fundera över.
Over and out
Första inlägg
Hej allihopa där ute.
Bestämt mig för att bli en av alla bloggare.
Inte ute efter att skriva så mycket om mig och mitt liv,
utan mer skriva av mig om mina åsikter.
Hoppas någon finner något användbart här.
Kram på er!
Bestämt mig för att bli en av alla bloggare.
Inte ute efter att skriva så mycket om mig och mitt liv,
utan mer skriva av mig om mina åsikter.
Hoppas någon finner något användbart här.
Kram på er!
