Depressionens spiral och en bitter samhällssyn
Jag menar, visst, det är okej att bli deprimerad.
Ja, det är okej att gå ner sig heeelt utan anledning... (nån gång)
Men jag förstår mig inte på alla dessa människor som
blir mer deprimerade av den anledningen, att dom redan är deprimerade!
Man kan ju inte tillåta sig själv till det, det är ju ingefär som den lilla ankan
som inte gillade att bli så våt så han byggde en ank-båt som sjönk och han blev våt
och då blev han ledsen och grät, vilket gjorde honom
ännu ledsnare för han blev blötare av att gråta.
Och hur sorgligt blir inte det i slutändan?
Visst okej, jag har själv gått ner längs den vägen, jag har varit i den
där lilla mörka gränden man helst ska undvika.
Men tillslut såg man ju ändå nånstans att, wow, mina problem är borta...
varför är jag fortfarande deppig...!?
Vill ni veta varför gott folk?
Därför att vi VILL att folk ska tycka synd om oss.
Det brukar alltid handla om vem som har det bäst och
har störst bil eller får mest skjut en fredagsnatt på krogen.
Men i slutändan handlar det alltid om vem som är olyckligast,
vem det är mest synd om.
Tänk själv, om du precis har varit med om något tråkigt eller jobbigt,
så kommer nån och berättar något jobbigt dom har varit med om.
Så känner du, men hah! mitt är ju värre, jag behöver inte bry mig så
mycket just nu, för jag har det värst!
Så sitter du där och längtar efter att få berätta hur miserabelt ditt liv är.
Folk förnekar detta, alltid. För vem vill erkänna något sådant.
Jag är ingen psykolog, men det syns så tydligt, på människor runt omkring en.
Testa själv: Berätta för någon, om någon liten jobbig sak som precis hänt
och se hur lång tid det tar innan ni pratar om något liknande som hänt den
personen. Visserligen finns det alltid undantag, vissa vill bara småprata
och dela erfarenheter. Men du kan åtminstonde hålla hårt i tyglarna på
dina egna "vinnarinstinkter".
Ligger det i vår natur eller är det något vi utvecklat det senaste åren
då våra liv redan är perfekta och vi inte kan tävla om det, eller är
det kanske bara vårt sätt att överleva? Att komma fram till kanske
att hur pissigt det än blir, så slår jag i alla fall någon, jag vinner
i alla fall något. Eller om den andra nu har det värre, då kan man
alltid tänka: åh det finns någon som har det värre än jag, då kanske
jag inte behöver hoppa från en bro för att min flick/pojkvän jag känt i en
vecka inte sa att den älskade mig. Vilket uppvaknande, jag kan äntligen
uppskatta dom små sakerna i livet, jag är LYCKLIG!
Åh, helvete, mitt mobilbatteri dog nyss. FAN! LIVET SUGER!
Släpp dom små sakerna, ta tag i de stora och se över dom.
Stanna tiden, kanske fem minuter, och se över dina problem:
Vilka av dessa, behöver jag ens bry mig om längre, vad kan jag släppa?
Enkelt sagt: Det är okej att vara allmänt deprimerad eller tillfälligt nere,
inget att ha skuldkänslor för. Däremot så finns det en gräns över hur länge
man kan vara ledsen över något.
Over and out
Jag tror inte att människor alltid har tyckt synd om sig själva som vi gör idag. Det kan ju bero på att vi vill ha uppmärksamhet. Det får man inte lika lätt nu när världen är så otroligt liten, och det finns så otroligt mkt folk!
Därför tror jag det är något vi har utvecklat under årens gång. Sen är ju också människan i sig ett helvete.
Sant, det utvecklas åt fel håll.
Folk borde uppmärksammas mer om farligheten i att gå ner sig för mycket.
Det är sant. Men det är också viktigt att få tänka mkt på sig själv, sitt utseende, vem man är, osv. Det utvecklar ju individen som person. Men det är också de faktorerna som lätt gör en deppig.
Lite depp behöver nog vi alla för att må bra, om du förstår vad jag menar^^
Jo precis, lagom ;)
Jag tror att alla mår dåligt då och då av en mängd olika saker och man gnäller om dom för att om man säger dom rakt ut så känns det lite grann som att dom försvinner och hamnar på någon annans axlar för ett tag, och det behöver alla. Det är det vi har vänner till, när jag mår bra och min kompis dåligt så lyssnar jag på hennes eller hans skit tills de mår bättre för att när jag mår bra är jag stark nog att ta emot skit och då tar jag den från min vän! Om vi slutar lyssna och om vi slutar berätta om skiten för nån som inte mår lika skit så sjunker vi djupare och djupare ner i skiten och inga problem löser sig. Sluta aldrig lyssna på klagomol och sluta aldrig klaga!
Men lixom, jag vill inte ha det sämre än någon annan, varför skulle jag vilja då att folk tycker mer synd om mig,. Nu läste jag detta ganska fort,. och jaa. Det är mera att man blir avundsjuk om någon har det bättre och inte sämre.
Linnea och Steffy bör nog läsa igenom inlägget en gång till ^^
För många ord förstår du...!
