allskit

Thanafobi, rädsla för döden.
Jag visste inte att rädsla för döden hade ett namn.
Isåfall är vi väl alla thanafotobiker?

Alla är rädda för döden.
Ingen vill egentligen prata om det, i alla fall inte utan att få en klump i magen medans.
Vad ska komma, vad händer med mig när jag bara försvinner?
Jag hade själv ett resonemang med en nära vän, vad som händer efter.
Jag frågade "Vad tror du?"
Han sa helt enkelt "Jag tror inte, jag vet att man förlorar medvetandet och bara försvinner".
Jag ansåg att det var en tråkig och rakt igenom vetanskaplig förklaring som inte dög.
Vid den tiden kunde jag inte acceptera detta.

Som tonåring har man många spekulationer och stor rädsla för döden.
Man blir nånstans medveten om att, livet är inte oändligt.
Där börjar någon slags ångest att, jag måste uträtta så mycket jag kan innan det tar slut.
Men jag har inte förståelse för de som låter dem hindra dem från att fokusera på annat.
Tanken ligger ändå någonstans där i bakhuvudet, alltid.
Men hur är det att leva, det är ju ändå en frågeställning som tar slut någonstans.
Vi kommer inte längre än till en viss punkt, för så långt är det ändå okänt för oss.

Att fundera kring döden är sådant som kan få vem som helst att må dåligt och
ligga vaken länge, vi är ju medvetna om att den kommer.
Men när, runt vilket hörn?

Jag skulle vilja säga, släpp dom tankarna.
Låt dig själv leva, i alla fall tills imorn.
Och sen dagen efter det, och dagen efter det.

Inget varar för evigt

Minns det, och låt dig styras av livet, inte döden.